Den 15/2 2008 skulle man åka hem från jobbet, som vanligt utan säkerhetsbälte. Att skippa säkerhetsbältet denna gång innebar att jag överlevde. Att de kan vara så liten skillnad mellan liv och död, att man varit så nära att man kunnat ha varit den som inte överlevt bussolyckan. Man skall inte tänka så, men nära var de ju. När man väl efter några timmar fick åka med räddningstjänsten till akuten och precis innan jag kom till akuten fick ringde I och jag berättade att hon skulle möta mig på akuten. Hann inte säga mer innan telefonen skulle stängas av, och direkt innanför dörren mötte man två Poliser som frågade om dom skulle ringa någon anhörig. Nä, de behöver ni inte svarade jag.
Innan jag fick tag i I så ringde jag mamma och bad henne söka I och hon frågade mig varför hon skulle göra de, och om de hänt nåt. Samma sak där, nä, de har inte hänt något, men skulle vilja få tag i henne fort och de är viktigt. Ganska avslöjande ändå, men mamma visste inget. I ringde efter att jag pratat med henne och sagt att hon skulle till akuten till min mamma och sa att hon skulle till mig på akuten. Sedan tog de ungefär 4 timmar innan jag kunde ringa mamma och berätta. Vet inte vad som hade varit bäst, hålla tyst som jag gjorde, eller sagt alt till mamma direkt. Visste ju inte själv hur de var med mig, och hatar sjukhus å allt sånt så jag hade nog att tänka på. Allt bara snurrade och jag visste inte alls vad som skulle hända.
Kommer in på akuten, får ett band runt armen och dom upprättar en katastrofjournal. Blev undersökt och sydd ovanför vänster ögonbryn, 4 stygn, och sedan medans man väntade på skallröntgen vilket tog ungefär en timme, tror jag, så frågade jag sköterskan om inte I fick komma in på mitt rum. Sköterskan svarade att anhöriga har samlats i ett speciellt rum och får där träffa bland annat en kurator. Jag sa som de var att jag jättegärna ville att I skulle f komma in. Sköterskan frågade då vad hon heter. I sa jag, och sköterskan sa då att hon skulle göra ett försök och se om hon inte fick komma in. Efter en stund kommer sköterskan ute i korridoren, och hör henne säga att du ska gå in där. Där kom I in och hon var så klart rädd över hur de var med mig, och jag lika rädd själv, men de kändes mycket bättre att ha någon bredvid sig. Efter en stund kommer en ny sköterska, som skall skjutsa mig till röntgen, och I fick följa med men vänta utanför röntgenrummet så klart. Sedan ner på akuten till samma rum igen som man nyss åkte ifrån och lång väntan på att få resultatet. Efter en evighet så kommer en jourläkare, och sköterskan hade innan sagt att har jag en liten blödning, så blir jag inlagd, annars var de bara gå hem, och eftersom allt tog så lång tid så tänkte jag hela tiden att jag har en liten blödning i skallen. Jourläkaren kommer fram och frågar hur de är med mig, och jag blev ännu mer rädd då jag tyckte jag såg på hans ansikte att de här ser inte bra ut. Jourläkaren säger att han kollat på röntgenbilderna och att allt ser bra ut. Du får gå hem. Då släppte allt, och man blev gladast av dom alla. Äntligen kunde man få gå ut i den väntade bilen och ringa mamma.
Efter detta åkte vi på ICA Maxi, nyomplåstrad, och har väl aldrig varit så populär. Alla stirrade ju på en, och samma sak sedan på Max på vägen hem. Alla stirrade som om dom aldrig sett någon med plåster över halva ansiktet förut.
De enda man kan klaga på denna dag var pressen. Jag ringde och larmade om olyckan, och innan Polis Räddningstjänst och Ambulans var där så var redan VF och VK på plats. Varför kunde inte dom komma efter att alla fått åka på sjukhuset för att då ta sina bilder. Vi hade det nog jobbigt som de var utan att journalister var där först på plats.
Helgen efter denna olycka så skulle de bli skoteråkning i Dorris, mellan Vilhelmina och Saxnäs. Hade ju sett fram emot de, men de blev två skoterturer på hela helgen för mig pga mina skador i ansiktet så halva ansiktet svullnade upp av kylan, och när man kom hem var man till läkaren som sa att du skulle inte åkt skoter. Oj, inte bra. De första två skoterturerna i hela mitt liv, och de enda två hittills.
Med olyckan så lyckades man få ett frikort på Landstinget, men som nu inte kan användas längre då de gäller i ett år. Tur som man har så har man ändå ett frikort kan man säga, eftersom arbetsgivaren betalar all läkarvård, medicin och sjukhuskostnader till man fått ev. frikort. Den förmånen vill man inte direkt bli av med.
Kan ju säga att man inte tycker de är så kul att åka buss längre, men måste för att ta mig till jobbet och speciellt när den går Sörfors – Klabböle där olyckan inträffade, och undviker den så gått de går. Detta var första krocken i mitt liv, och i höstas kom nästa, då bussen körde ut i korsningen och bilen kom. De var bussens fel, och eftersom de var en bil så gick allt bra. Sedan har de varit tre gånger till under året som man varit nära att krocka med en buss.
För övrigt har man sett all skidåkning i dag och skall snart se en film, så något 24 maraton blev de inte. Kanske imorgon efter jobbet man kan se några avsnitt. Det är för övrigt klart att Robert och Markus kommer till mig i påsk, och att Robert kommer upp igen veckan efter för V75 på Umåker. Ska bli kul, och sedan fest på kvällen. Pappa frågade om jag skulle komma till Gävle nåt på semestern och jag sa att de är för tidigt att planera in nåt. Vill förs se hur de blir med Gatufesten i Sundsvall, och om man skall på Vännäsdagarna (hur kul låter de?) och låna en lägenhet av arbetsgivaren, helt gratis. Får se hur de blir med semestern, men har insett när Whitesnake kommer till Umeå 30/5 så även om jag inte går till kajen så kan jag sitta hemma på balkongen och både se och höra allt.
Nu blir de att slå igång hemmabion, och se på en film innan man skall sova igen. Är trött, vilket är bra eftersom man var uppe och jobbade till tre i natt, och sov fem timmar bara.